C’EST GRÂCE À L’ABSENCE QU’ON REMARQUE L’IMPORTANCE DE LA PRÉSENCE
[Livsuppdatering]
Jag menade ju inte att det skulle gå ett halvår men det behövde visst göra det. Jag har flyttat. Man kan alltid säga något charmigt om vindsvåningar med snedtak och balkonger och stadsliv men det mesta är i slutänden bara romantiserande. En trädgård däremot, den romantiserar man inte. Eller tystnaden. Allt vad de säger är sant. Vi vet vad en trädgård kan göra för en stressad själ, och tystnaden efter dagar av dån. Nu är det förstås inte bara trädgårdar och tystnader det handlar om utan mer om det faktum att jag var inomhus så hemskt hemskt länge och det enda jag till slut fann värre än att vara inomhus var att vara utomhus (min gata var ett kaos av trafik, sopor, djur och högtalarbilar). Således tog jag min karantänvän (eller hon tog mig, det hela är oklart) och flyttade till ett litet hus vid foten av några berg. Det gjorde ont att tömma mina vänners lägenheter, för det kändes som om vi gav upp hoppet om deras återkomst, men de bedyrade att det var okej. När jag nu öppnar upp mina gardiner ovanför min säng ser jag apor svinga sig mellan trädtopparna, de små skjuts iväg som katapulter från de svaga grenarna och det gör mig glad. Jag går på små promenader, utan ansiktsmask, och jag stöter inte ihop med någon. Eller nej, ibland stöter jag ihop med mina skotska/franska vänner som bor i samma kvarter. Då går vi på varsin sida av vägen, plockar blommor från träden, låter en liten tillgiven hund göra oss sällskap. Vi levererar också ständigt mat till varandra, för vi har tröttnat på vår egen för länge sedan. En kanelbulle hit, en hummus dit. Och jag målar tavlor, så många tavlor. Men det är väl inget nytt. Jag har bara bott här i några veckor, men det har sannerligen gjort något med mig. Något bra.
Jag var mycket inomhus men jag var också i ett mangrove-träsk för några månader sedan. Glömde att prata om det, men av träsk var det det allra finaste jag varit i. Rekommenderar.
Bon Entendeur vs Isabelle Pierre – Les Temps Est Bon <-den här låten när jag kör in till stan på motorcykeln, käre tid.
SOMETIMES I GO ABOUT PITYING MYSELF, AND ALL THE WHILE I AM BEING CARRIED ON GREAT WINDS ACROSS THE SKY
october 29, 2020
[Livsuppdatering]
Jag har börjat skriva på den här uppdateringen ett antal gånger nu men varje gång har något hänt som förändrat min tillvaro och sinnesstämning på ett sätt som fått det jag skrivit att inte längre kännas relevant över huvud taget. Sist var för en månad sedan då jag satt på ett tåg som stod stilla mitt ute i ingenstans. Låt mig utveckla.
Jag hade tagit en plats i den sämsta kupén för det var den enda där man kunde sitta med ett någorlunda avstånd till andra människor. I den kupén roterar inte fläktarna och när solen värmer plåttaket blir det genast väldigt varmt, särskilt om tåget står stilla mitt på ett fält. Vi hade rest med fönsterluckorna öppna och mitt hår var trassligt och jag var täckt av damm. Jag hade en lång dag framför mig och jag tänkte att det är allt lite synd att ens dag ska börja såhär. Smutsig, svettig och flera timmar försenad. Jag behövde också gå på toa men detta tåg var ett sådant där man bara kissar ner på spåret genom ett, för ämnet avsett, hål i golvet. Jag är i vanliga fall inte den som är den men just denna förmiddag orkade jag bara inte. Plus att det alltid känns som en märklig sak att göra när tåget står stilla. Med andningsmasken på i värmen ville jag mest bara lägga mig ner och sova, men jag torkade bort dammet från min mobil och började skriva på det här istället. Jag och min japanska vän var på väg till immigrationskontoret. Att bo utomlands är mest bara en lång historia rörande pappersarbete som jag inte vill tråka ut någon med. Det är ett tråkigt och lite oroväckande bestyr men vi brukar köpa croissanter och iste på caféet mittemot stationen för att muntra upp oss själva. Nåväl, tåget började till slut röra på sig och väl framme hyrde vi en motorcykel (efter att jag gått på toa så klart). Min vän frågade om de hade någon som var rosa och klappade händerna entusiastiskt när de rullade fram en sprillans ny babyrosa Honda. Och så begav vi oss upp för berget som man kan blicka ner på havet ifrån. Motorcykeln var märkvärdigt tyst så medan vi for kunde vi samtala i godan ro. Jag trodde att vårt besök på kontoret skulle bli relativt okomplicerat så jag blev ärligt talat lite chockerad när jag fick en stämpel som sa att jag var tvungen att lämna landet inom tre veckor. Vid det här laget har vi emellertid mött så många motgångar att vi tycks ha släppt hela konceptet med att någonsin bli upprörda. Min vän började fnissa fast med en sorts panik i blicken och den åsynen fick mig att vika mig dubbel av skratt. När vi till slut sansat oss satte vi oss på motorcykeln, rullade ner för berget i tystnad och undrade vad i hela världen vi skulle ta oss till.
Detta hände som sagt för över en månad sedan så som ni förstår har saker löst sig för vår del. För vi är fortfarande här. Med nya stämplar och nya överenskommelser. Jag är väldigt tacksam förstås, över att inte behöva lämna mitt hem eller mina vänner, även om jag ändå inte kan träffa dem face to face såsom tiderna är. Vi ses bara när någon av oss drabbas av katastrof. Någons familjemedlem dör, och då får jag sitta med på begravningen, jag och några hönor som sprätter runt under plaststolarna. Någons hus blir översvämmat och då hjälper jag till att ösa vatten, alltmedan regnet fortsätter falla. Men vi ringer varandra mest hela tiden och pratar om allt som vi alltid brukar prata om.
Det är en märklig tid och jag är en person som alltid måste anstränga mig lite extra för att hålla mig lugn och inte oroa mig så mycket. En del kallar mig Djai-yenn (lungt hjärta) för det är sådan jag framstår, och det gläder mig. Men sanningen är den att jag lätt glömmer bort hur man andas, hur man somnar, hur man fortgår. Det är dock sant som det sägs att när natten är som mörkast lyser stjärnorna som starkast (en vacker dag ska jag sluta leverera klyschor men inte idag, inte idag). Många av dessa stjärnor är mina vänner här. Jag kan knappt tänka på dem utan att bli tårögd så jag ska inte berätta om dem nu. Tillsvidare fortsätter jag måla tavlor, vattna blommor och glömma bort min svenska.
…A CHANCE TO CONSERVE ENERGY AND RESOURCES FOR SOMETHING MORE ALIGNED, MORE FERTILE, MORE FRUITFUL
june 3, 2020
[Livsuppdatering]
Några månader har passerat sedan sist och livet är ett annat. För oss alla, på olika sätt. Jag är fortfarande här. Såklart. Jag är väl bara ovanligt mycket här eftersom de sagt att vi ska vara det. Gå för allt i världen inte ut, har de sagt. Så det har vi nästintill inte gjort. Men saker och ting börjar lätta och kanske vi fortfarande borde hålla oss inne men det är svårt när jag fortfarande måste sköta mitt pappersarbete på annan ort och när jag väl är där ser jag havet vinka mellan byggnaderna. Och helt plötsligt tar jag av mig skorna och låter mina fötter, som inte känt annat än kakel och betong på tre hela månader, springa över den brännheta sanden och ut i det varma glittrande vattnet. Och när jag flyter upp till ytan igen och lägger mig på rygg känns det som om jag är ensam i hela indiska oceanen.
Men jag har inte varit någon annanstans och ingen annanstans vet jag om jag kommer åka till. Inte ens till Sverige, men det är okej. Vi som är kvar här tar hand om varandra och jag har inget emot att leva livet lite långsammare emellanåt. Särskilt inte under torrperioden då jag ändå mest bara vill sova bort eftermiddagarna framför en fläkt. Jag uppskattar att jag har haft tid till den aktiviteten. Och nu har torrperioden ersatts av våldsamma regn som inte slutar förrän bitar av mitt tak fallit ner, och om nätterna låter grodorna så högt att de får cikadornas skrik att låta som viskningar. Vi tar sömnen när den kommer.
Jag har läst lite böcker, målat lite tavlor, utvecklat min thailändska handstil till något jag är nöjd med, och tagit på mig ansvaret som husets trädgårdsmästare. Det är rätt många växter och jag planterar ständigt fler. ”En trädgård tillhör egentligen aldrig någon annan om man själv är den som sköter om den”, läste jag häromdagen i en bok av Marilynne Robinson, och mina känslor kunde inte ha blivit mer bekräftade. Mina vänner kanske tycker jag är snäll som tar hand om deras växter men egentligen ser jag det bara som att jag utökar mitt egna territorium. Och om jag råkar ta död på någon av deras växter ersätter jag den bara med en Aloe Vera, ty Aloe Vera läker både fysiska och känslomässiga sår. Se där, gratis trädgårdstips.
Nåväl, grodorna har dämpat sig något nu och jag ser min chans till sömn.
TAKE NOTICE OF WHAT LIGHT DOES – TO EVERYTHING
march 15, 2020
[Livsuppdatering]
Staden ligger tyst nedanför min balkong denna söndagseftermiddag. Ett brutalt åskoväder drog in på morgonen. Temperaturen sjönk från 40 till 26 grader, det regnade för första gången på fyra månader och blixten slog ner på fältet bakom huset (varpå jag hoppade så högt upp i luften att jag nästan slog huvudet i taket). Jag brukar aldrig vara hemma vid den här tiden på dagen men nu har jag brunchat i princip hela dagen nere hos min granne, tillika goda vän och klippa i min vardag, och druckit mimosa och då blir det som det blir. Såsom det också blir när saker är inställda och platser ska undvikas och någon säger åt en att gå hem. Då blir det såhär. Såhär trevligt.
Jag har börjat gå i skolan. Inte så ofta, men regelbundet nog. Jag packar min ryggsäck med anteckningsblock och överstrykningspennor, tar med mig en frukt och hoppar på bussen med en märklig känsla av vara ett litet barn. Jag tycker det är ganska trevligt dock. Jag har ett visum som tillåter mig att stanna här en längre tid och jag lär mig en massa bra grejer om det thailändska språket. De senaste åren har jag lärt mig thailändska som en klåpare, eller ”som ett barn” om någon frågat. Om man lyssnar tillräckligt länge och stirrar på texter tillräckligt länge och är villig att göra bort sig i konversation tillräckligt många gånger så behärskar man ett språk till slut, så har jag tänkt. Och så fort jag upptäckt sammanhang och regler har jag skrivit ner dem i anteckningsboken jag kallar ”Fannys Grundläggande Kunskaper i Det Thailändska Språket, Volym 1” (finns snart i en bokhandel nära dig). Min thailändska är på en sådan nivå att jag klarar mig, inte galant kanske men helt okej. Jag kan berätta en anekdot, instruera någon i hur man bakar sirapssnitt eller sköter om en bougainvillea, ringa thailändska anticimex (at this point är det emellertid jag. Jag är anticimex. Orädd, förstår ni. Kunnig. Myror, termiter, råttor, spindlar, ödlor, apor och kackerlackor har ingen chans mot mina okonventionella metoder. Jag snackar citrongräs, jag snackar vattenbomber, slangbella och silvertejp. Jag kan utrota vadsomhelst förutom ormar, då får man faktiskt ringa någon annan. Boundaries, ni vet. Självrespekt. Men annars är det bara att ringa. Jag kommer, eller mejlar i alla fall). Jag kan också berätta för någon att allt kommer bli bra till slut.
Var har jag varit? Mestadels här. Lite i Bangkok förstås, en sväng hos min bror. Vi begav oss till ett berg. Jag kan känna så starkt att jag behöver berg ibland, såsom många behöver havet. Jag vill kunna blicka ner på landskap, små stigar och trädkronor och påminnas om hur vackert allt är. Jag behöver vandra genom fuktig morgondimma och i skymningen låta blicken vandra sakta från en färg på horisonten till en annan. Sova i kylan under en stjärnklar himmel, med vänner i tälten bredvid. Så mår man bra igen.
Ett ställe till har jag varit på. Förra månaden flög jag och min vän Adina (som var och hälsade på i sex veckor(!!), hjälp vad jag älskar sådana Jane Austen-aktiga besök) ner till södra Thailand. Min granne, tillika goda vän och vardagsklippa, var också med. Det är lite underligt kan man tycka men jag hade aldrig varit där förut. Jag hade hört att där skulle finnas öar med vita sandstränder och turkost vatten. Det fanns det, och jag åkte på mitt livs finaste snorklingstur en eftermiddag. Sedan sov jag under någon palm och läste en bok eller tre innan vi flög hem igen. Helt igenom fint.
Nåväl, jag har inte för avsikt att i detalj redogöra för de fyra månader som passerat. Jag är alldeles för intresserad av de kommande. Det är förstås lite svårt på många sätt men vi måste försöka, with all our might, att må bra.
PERHAPS WE ONLY LEAVE SO THAT WE MAY ONCE AGAIN ARRIVE
november 17, 2019
Jag är, sedan någon månad, tillbaka i Thailand igen, tack och lov. För första gången kändes min återvändo till Sverige mer som ett avbrott än en välbehövlig paus. Men likt en docka i ett dockhus har jag nu satts tillbaka i rummet där jag hör hemma, vilket faktiskt råkar vara ett helt nytt rum eftersom jag har flyttat. Det är en liten lägenhet på tredje våningen i ett hus som inte är högre än så, och alla som bor i det är mina goda vänner. En har en grill, en annan en tvättmaskin, och jag har ett våffeljärn och således är det ett fullgott kollektiv. De har hjälpt mig att kånka upp hela min trädgård från förra huset till min balkong. Balkongen är också tänkt att vara ett kök men jag måste ju liksom bygga det själv så det kommer nog ta ett tag. Det är också regnperiod vilket betyder att somliga nätter stormar det så att jag tror att taket ska flyga av, och när det börjar läcka in vatten får jag det också bekräftat att det faktiskt har flugit av. Men det ska tydligen vara fixat nu. Annars älskar jag detta nya hem och de senaste veckorna har jag ansträngt mig för att hitta tillbaka till det flow jag befann mig i innan jag åkte till Sverige. Inte jättelätt, men jag är nästintill där.
Min tid härifrån var emellertid fantastisk, jag kan inte säga något annat. För det första var jag i Norge. Där fanns fjäll, snö, renar, fjordar, midnattssol, klar luft, bäckar med turkost vatten, regnbågar, sol, får och små stugor i branterna – alla de ting man vill att Norge ska inneha. Vi tältade några nätter och kokade te på stormkök. Ibland slår det en verkligen hur fantastiskt det är att allt detta finns på ett och samma jordklot. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag färgglada betonghus, sophögar, vildvuxna ödetomter och jag lyssnar till ljudet av tusen fåglar, avlägsen trafik och en högtalarbil som har bestämt sig för att parkera i kvarteret. Finns det då verkligen, i detta nu, fjällbäckar? Vandringsleder? Glaciärer? Man kan ju undra, menar jag.
Sverige i sig självt behövde aldrig göra sig till. Jag kan nämligen sitta på torpverandan och äta pasta och anse att jag har en av mitt livs finaste stunder. Om jag sedan springer i skogen, simmar i sjön och träffar mina vänner så är det bara strössel på glassen så att säga. Men jag svängde också förbi Köpenhamn och bestämde mig för att om jag någonsin flyttar tillbaka till Sverige så flyttar jag till Köpenhamn. Allt annat vore helt enkelt orimligt.
Jag och mina vänner for också till Nederländerna. Jag kan inte förklara hur mycket plats det finns i mitt hjärta för holländsk konst. Jag gick i princip runt och suckade av salighet i fyra dagar. Och när jag kom hem till min ateljé kände jag mig övermåttan inspirerad. Tror inte jag känt mig så av konst överväldigad sedan jag var i Paris eller Chicago. Nåväl, det var ett behov som blev uppfyllt och jag är fullkomligt nöjd. Nu klarar jag mig i några år till..
Det är svårt att tro men jag jobbade väldigt mycket under sommaren också. Och jag jobbar fortfarande, stundvis under stor oro över framtiden, men jag litar på att allt kommer bli bra. Och med det menar jag att jag hoppas att jag får stanna här. Det är allt.
I HOLD IT ALL MORE LOOSELY, AND YET SOMEHOW MUCH MORE DEARLY
june 3, 2019
[Livsuppdatering]
Det kan inte, jag är fullkomligt övertygad om att det inte är, tänkt för människan att uppehålla sitt vardagliga liv när det är 40 grader ute. Likväl är det det vi gör och när solen gått ner åker vi, likt dårar, till en plåtbyggnad utan AC och spelar badminton. Som om 0 % kroppsvätska vore vår målsättning.
Torrperioden har åtminstone nått sitt slut nu. Bergen har börjat byta färg från rödbrunt till grönt och märkliga djur har börjat vakna till liv. Kanske pratar jag om grodor.
Härom månaden förgylldes min tillvaro av att min goda vän Joppe kom och hälsade på. Det och en brödrost jag skaffade. Förgyllt bröd ger förgylld tillvaro som man brukar säga. Det har varit många orosmoment den här våren men när jag tänker tillbaka på tiden med Joppe påminns jag om allt det fina som förunnats mig. Jag introducerade henne för allt gott denna provins har att erbjuda. De rödbruna bergen, floden, eldflugorna, det ratchaburianska köket, marknader och mina vänner. Jag var väldigt exalterad över att ha en partner att ta med på alla mina vardagliga bestyr. Någon som kude sitta bakom mig på motorcykeln och styra med google maps.
Sedan behövde jag lämna landet två gånger. Vi for till Vietnam (alltid ett rimligt beslut) och sedan till Kambodja. En dag spenderades självfallet i Hanoi. Vi köpte Áo dài’er och åt orimligt god mat uppe på hustak, såsom man gör där. Det småregnade och vi flydde in i små gränder, klättrade upp för vindlande trappor, in i folks hus och ut på franska balkonger där vi kunde sitta och dricka Egg Coffee och varm Baileys-choklad medan vi blickade ut över sjön och glömde vilken världsdel vi befann oss i.
Dagen därpå for vi söderut till ett dimmigt Ninh Binh. Chauffören släppte av oss i en korsning och pekade åt oss att följa en liten väg som ledde in genom ett risfält. Vi gick och kom fram till en liten trädgård precis vid foten av ett berg. Där växte rosor tillsammans med papaya och vid en liten fiskdamm lekte ett par hundvalpar. Det fanns också en liten stuga i tegel och i den fick vi bo. Ack, dessa dagar! Vi cyklade genom gröna risfält, flöt runt i en bambubåt på floden, körde motorcykel genom dalar och byar, vandrade upp på höga dimmiga berg och kröp runt i grottor. Varje morgon, innan vi begav oss, blev vi serverade frukost uppe på hustaket med utsikt över risfälten. Det var kallt och regnade nästan hela tiden men vi njöt innerligt.
Vi mellanlandade i Bangkok där vi spenderade ett härligt, fast för Joppe febrigt, dygn tillsammans med vänner. Sedan for vi vidare till Phnom Penh, vilket ju är en läskig stad. Eller var det bara mörkt? Jag vet inte. Därifrån reste vi söderut till Sihanoukville (en komiskt rörig stad). Vi hoppade på en båt som tog oss till en enslig sida av Koh Rong (ty vi var trötta på civilisation). På Koh Rong fanns bara kritvit strand och kristallklart vatten så långt ögat kunde nå. Ett falafelhak också. Lyckan var med andra ord gjord. På kvällarna somnade vi till ljudet av vågorna som rullade in nedanför stegen upp till vår lilla bungalow. Det låter kanske märkligt men vi bestämde oss för att i framtiden aldrig återvända. Jag kan verkligen inte förklara det men det bor onekligen något sorgset i Kambodja som man inte riktigt vet vad man ska göra av med. Bussresan tillbaka till Phnom Penh var lång och mörk och överallt brann det eldar. Inte utan svårigheter tog vi oss tillbaka in i Thailand igen och jag tror jag grät en liten tår av lycka över att komma hem till mitt lilla hus i Rattis.
Anyway, jag tänker åka till Sverige nästa vecka. Jag har hört att det är fint där.
IT IS LITTLE BY LITTLE THAT WE FIND COURAGE FOR IT ALL
february 4, 2019
[Livsuppdatering]
Jag har en croissant, jag har en kopp te. Det är en god början. Vad som helst kan hända nu, men vi kommer veta att det var här det började. Med tekoppen och croissanten. Jag tänker alltid att jag ska skriva ett blogginlägg så fort jag fått lite sinnesfrid och kan berätta om den senaste tiden med någon sorts glimt i ögat. Jag vill ha avslutat ett projekt, nått ett mål, återvänt ner från ett berg med nyfunnen vishet och förnyat mod. Men det är ärligt talat länge sedan något sådant hände. Berget har visat sig vara mer som en never ending bergskedja. Ett kalfjäll där det bara skulle se dumt ut om man satte ner en flagga och kallade det prestation. Jag vet inte ens om det finns en väg ner. Kanske är jag en bergsmänniska nu. En bergsmänniska som äter croissanter och tänker att hon måste få yttra sig i alla fall.
Jag var i Vietnam en sväng. Det är ett sådant briljant upplägg att åka båt i Ha Long bay i tre dagar. Att först resa genom det kaos som är Sydostasien för att sedan stiga på en båt som sakta för en till de lugnaste och vackraste av platser. Att få vakna upp på mornarna, dra undan gardinen och mötas av grönskande berg som majestätiskt reser sig upp ur stilla spegelblanka vatten. Att sitta uppe på däck och se solen gå ner i havet och se stjärnorna ta över natthimlen. Och dagarna: idel äventyr. Det paddlades kajak, klättrades upp till grottor och roddes runt i bambubåt. Vi dök från relingen ner i det kalla gröna havet och hängde och dinglade i ankarrepet som små barn. På kvällarna rullade vi vårrullar, fiskade bläckfisk och lyssnade på bambuflöjt. Det låter som en dröm, jag vet, men jag minns det också som en. Jag var också i Hanoi igen. En vacker dag ska jag ha ord nog för att beskriva den staden. Av städer är det en utav de bästa. Köpte mig en Áo Dài, ty det är det mest geniala plagg som någonsin skapats. Pyjamasbyxor och klänning. Comfort and grace. Áo:et och Dài:et. Allt som behövs i en garderob.
Annars har jag mest spenderat tiden i Ratchaburi, förutom ett antal vändor till Bangkok. Denna vecka har jag två ärenden dit och jag är väldigt exalterad över dem båda. Nu är det emellertid sent och jag ska upp i ottan. Jag ger er första bästa bild jag hittade samt en fin sång.
SOMETIMES, FOR SOME OF US, A LITTLE IS NOT ENOUGH.
october 3, 2018
[Livsuppdatering]
Aldrig förr har en sommar varit lika omfamnande som denna, var dag som en klapp på huvudet. Bara detta att få sitta på verandatrappen och äta havregrynsgröt. Det tror man ibland att man aldrig ska få göra igen, men så får man det. Och att få springa genom skogen en dag i juni, simma långa vändor i sjön under en himmel som är ren och blå. Klappa tjocka katter och prata sitt modersmål, i en bil, under en stjärnhimmel, alldeles för sent, alldeles för tidigt, tills man är torr i halsen. Och sedan kan man bestämma sig för att sommar i Sverige inte är nog. Man vill ha medelhav, man vill ha pasta, pinjeträd och pastizzer. Jag tog min vän och åkte till Malta. Simmade nedanför Valettas murar och dansade de blanka gatorna fram på Gozo. Vi vandrade på de höga klipporna och åt kaktusfikon när vi blev hungriga. Vi såg solnedgångarna, vi dök i lagunerna och vi klättrade i grottorna.
Sedan kom jag hem och snubblade på små thailändska kvinnor med tatuerade ögonbryn och snabba dialekter. Och de höll i min hand och frågade om jag vill att de skulle göra Somtamm åt mig. Man kan byta ut papayan till morot, om man har mycket chili känner man nästan ingen skillnad.
Således är jag sedan någon vecka tillbaka i Thailand. Detta är dag tre hemma i det lilla huset. Det är också dag tre i väntan på att min motorcykelkille ska komma och återuppliva min motorcykel, men jag börjar tro att han glömt mig. Vilket inte går för sig för jag tar mig ingenstans utan den. [Detta är för övrigt samma kille som brukar skrika att han älskar mig varje gång jag kör förbi på gatan utanför hans verkstad. So much for that love.] Jag väntar också på att någon ska komma och ha ihjäl termiterna som i detta nu frejdigt bearbetar sig igenom dörrkarmen till min väns sovrum, vilket ju verkligen inte går för sig det heller. Detta kommer ju att lösa sig men om det mot all förmodan inte skulle göra det så vet ni varför jag dog…och varför min kropp aldrig blev funnen.
WE’RE ALL JUST WALKING EACHOTHER HOME
April 9, 2018
Torrperiod. På alla vis utom det egentliga. Morgnarna är svala och det blåser vindar som känns danska. Jag fattar ingenting. Ingen fattar någonting. Men vi njuter och äter frukost på dörrtröskeln. Det är mer som att min hjärna är i torrperiod. Inte en droppe förnuft. Och i ena stunden är jag så oerhört förlåtande mot mig själv och i nästa stund ger jag mig en mental örfil och säger åt mig själv att ta mig samman. Varje dag balanserar jag mellan dessa två sinnesstämningar, alltmedan vardagen rör sig oerhört fort. Vänner som kommer och går, kramar om en, återvänder och försvinner. Stormiga nätter och dagar som brinner. Någonstans kraschade jag också med min motorcykel. Två år har jag väntat på att det ska hända och så gjorde det det. Helt plötsligt låg jag där i mörkret med motorcykeln över mig, motorn fortfarande igång, damm i hela ansiktet och blod som rann längsmed underarmarna. Skorna var borta. Det var det enda jag reflekterade över. Ålade mig upp (så som man gör när man har en burmesisk kjol lindad två varv om sig) och letade febrilt tills jag fann dem. Sedan följde några dagar av smärta, feber och allt möjligt ont. Lät mig inspireras av läkningsprocessen och kom på cirka fem nya metaforer per dag angående läkning och livet osv. Sedan åkte jag till Vietnam. Det var nitton ljuva grader och jag drack kaffe i ösregn, befriade mig från alla bandage på ett hotell där alla var japaner utom jag. Livet var underbart och Hanois alla fåglar kvittrade. Väl hemma kom min japanska roomie tillbaka, vilket gladde mig. Har en tanke om att när man har någon annan att ta hand om så tar man också bättre hand om sig själv. Lagar mat, kommer i tid, går och lägger sig. Sådana saker jag alltid tycks glömma bort när jag är själv. Vår kommunikation sker emellertid endast på thailändska (förutom enstaka ord som ”good morning”, ”ojasiminasaj” och ”kämpa”) Vill gärna tro att det är bra men jag är också rädd att vi kanske bara leder varandra in i ett språkligt fördärv. Det får väl tiden utvisa.
About that art though. Har ett par beställningar jag jobbar med men det har tagit längre tid än beräknat. Hoppas göra klart en nu i veckan som jag jobbat på i över fyra månader. Det är dessa detaljerade porträtt i olja som tar ett tag. Längtar lite efter något som går fortare, eller rättare sagt något jag kan nöja mig med fortare. Akryl på plywood, små akvareller, blyertsskisser, vadsomhelst. Indiskt bläck…
Nåväl, jag har en ljuv tid att gå till mötes. En tid till här och sedan en tid i Sverige. Jag har glömt bort att sakna Sverige den här gången. Men jag kan omöjligen äta mycket mer ris nu. Seriöst. Jag är så trött på ris. Varje dag, åtta månader om året. Denna värdelösa kolhydrat. Försöker verkligen undvika det men det är som att försöka undvika sand i öknen, folk man känner i sin hemstad, mygg när man sover utomhus. Det går inte. Åt glass på ris häromdagen. Vad i hela världen?
Nåväl, en ljuv tid till mötes.
MAKE MY MESSES MATTER. MAKE THIS CHAOS COUNT. LET EVERY LITTLE FRACTURE IN ME SHATTER OUT LOUD.
january 8, 2018
Idag har det gått två år sedan jag kom hit. Jag minns att någon sa att det är två år det tar innan man trivs i ett land med ett helt främmande språk och kultur, att det är först efter det som livet blir lättare. Jag minns att jag tänkte att jag skulle återkomma till den tanken när det hade gått två år. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den tanken eftersom jag bara kan analysera situationer retrospektivt, och således inte har någon aning om vart livet är på väg. Så jag antar att jag måste låta tiden gå lite till. Hursomhelst, jag vill gärna tro att jag går en underbar tid till mötes. Igår när jag pratade i telefon med min käre vän och hudterapeut från Oskarshamn (Nellie, det är Nellie jag pratar om här), slog det mig vilka naiva dårar vi var när vi kom. Alltså verkligen. Men det slog mig också att vi inte är det längre, och även när vi var det så var det förmodligen, märkligt nog, till hjälp för oss när saker var svårt. Och jag vet att jag inte har skrivit om det som har varit svårt (eller skrivit mycket överhuvudtaget, det vet jag också), jag har nog bara tänkt att det väl är inbegripet. Nåväl, vad jag vill komma fram till är att it’s all been worth it, and it’s still worth it. Kontemplerade detta faktum när jag var ute på en längre motorcykelfärd igår (en sådan färd när solen går ner över fälten ni vet, risfält eller rapsfält really doesn’t matter, men större tankar kommer oundvikligt över en). Att vara här, just nu, i denna tid, hur skulle man kunna ångra det? Och när det har varit svårt (för återigen: det har verkligen varit det, call me for details) så har det aldrig slutat där. Det finns oceaner av goda ting. Nog för att jag har velat långt bort härifrån vissa dagar, men aldrig har jag ångrat en dag jag stannat. Så jag är här, i en bortglömd provins, i en stökig liten stad, i ett litet hus i cappuccinonyans som jag delar med en japansk vän, i ett område där fåglarna alltid kvittrar. För det finns oceaner av goda ting.
HOME IS ANY PLACE THAT MAKES YOU FORGET THE WORLD IS ON FIRE, AT LEAST FOR A MOMENT
april 5, 2017
Kära vänner, livet har hållit mig sysselsatt de senaste månaderna. Det har tagit mig i handen, satt mig på flygplan till Indonesien, till Kambodja, placerat mig på främmande motorcyklar, släppt ner mig i vattenfall, hållit mig under ytan, lyft min blick mot eldröda månar, gjort mig orolig, lugnat mig igen, fått mig att skratta i vedermödor och introducerat människor fina som bärnstenar. Jag bor i ett annat litet hus nu och tvättar kläder i varmvatten. Min kära vän och hudterapeut från Oskarshamn har också flyttat in sedan ett par månader tillbaka. Vi sjunger duetter och utrotar skadedjur tillsammans. De senaste månaderna har varit fyllda med små härliga oplanerade äventyr. Jag behövde lämna landet två gånger. Den ena gången hamnade jag på Bali och den andra gången i Kambodja.
Bali är en sådan plats på jorden som jag alltid smådrömt om men aldrig för mitt liv planerat att åka till. Jag var fullständigt betagen under taxiresan till Ubud. Det var gröna risfält som växte i platåer på bergen och grönskande raviner med vilda forsar. Vägen var kantad av trädalléer som växt sig så stora att man inte kunde se himlen ovanför. Lianer hängde ner från deras valv och nådde nästan ner till biltaket. Ur grönskan reste sig hus och stenportar som såg ut att vara upphämtade från havets botten, fortfarande täckta i gröna alger. Min vistelse där var alltför kort. Jag och mina vänner, som jag mötte upp på ett hotell, begav oss ut till en liten ö med vita stränder och korallrev. Det är en helt annan historia men det var märkligt att återvända till vardagen efteråt. Dröjde mig kvar i semesterkänslan genom att äta dubbla chokladransoner hemma.
Kambodja var också fint, om än något bekymmersamt att köra på höger sida av vägen igen. Templen i Angkor var storslagna förstås, “ett verk av kunnigt folk”, minst sagt. Sedan blev jag överhettad och hade tv-serie-maraton på rummet och det var fint det också.
På tal om ställen med tragiska historier (då menar jag inte min egna tragik utan verklig historisk tragik) så åkte vi till Kanchanaburi också. Vi dröjde oss inte kvar alltför länge i staden, men tillräckligt länge för att både hinna spatsera över “bron över floden Kwai” och också småprata med en märklig man som trodde på ailiens. Han visade sig emellertid vara en filmregissör och visste således exakt vart man skulle åka for the most beautiful scenes. Så dagen därpå hyrde vi ett par motorcyklar och gav oss iväg på den mest galna resan jag gjort i detta land. Stället vi kom till var bortom denna värld. Det var Sunnanäng (jag vet inte vad ni ska göra om ni inte förstår Astrid Lindgren-referenser). Det var ett vattenfall som forsade stillsamt från platå till platå till platå i turkost och ftalo-grönt, omgivet av grön djungel under en koboltblå himmel. Och när vi sedan begav oss ner för bergen på våra motorcyklar, med de höga bambuträden vajande ovanför oss, och såg solen sänka sig ner bakom de gröna kullarna suckade jag av lycksalighet (försökte verkligen komma på en modern synonym här men fann ingen).
Likväl är jag glad över att ha ett hem här som jag trivs i. Man får inte jämföra det med ett svenskt torp bara för då blir man olycklig. Nu är det hög tid för mig att avsluta denna dag. À bientôt, kära vänner.
Rayland Baxter – Yellow Eyes , Tom Rosenthal – For You To Be Here
PLUS TARD CE SERA TROP TARD
november 16, 2016
[Livsuppdatering] Jag är återigen i Thailand. Jag åkte hemifrån en vacker morgon i slutet av September. Soluppgången var rosa och på ängarna, såväl som på kossornas ryggar, vilade en höstdimma så tät att man tänkte att allting i den måste vara helt ljudlöst. Dagen därpå kom jag till ett dånande och rusande Bangkok, och några dagar senare kom jag även till Ratchaburi. Det var för sju veckor sedan och det känns som om jag har åldrats sju år. Jag tvekade lite med att åka hit ensam först, varpå jag överöstes med kommentarer som “du kommer att växa så mycket som person” och “du kommer lära dig så mycket om dig själv” etc…etc. Det har ju onekligen visat sig vara sant allt det där, men jag måste också bittert tillägga att “med stor vishet följer stor grämelse” och det har funnits dagar då jag längtat tillbaka till min tidigare okunskap. Det betyder emellertid inte att jag inte uppskattar och treasure varenda dag jag får vara här. Att få vara här, just nu, är en ynnest och jag skulle inte vilja vara någon annanstans. Den här gången bor jag i en annan, och av mig tidigare outforskad, del av staden. För att komma hit får man åka på en smal, guppig, men ändock asfalterad, väg med hål i, som löper längs med och över en å. Den doftar ömsom jasmin, ömsom sopor och är tillhåll för en hel drös med herrelösa hundar. Att köra hem efter mörkrets inbrott i den obefintliga gatubelysningen är ett äventyr. Det fina med all den möda jag lägger ner på att ta mig till och från mitt hus (vilket förvisso bara är en motorcykelresa på tio minuter) är att jag verkligen känner mig som hemma när jag är hemma. Sist tror jag att jag kände mig mer hemma i valfri coffee shop än i mitt egna hus. Jag ska inte orda mer om mitt hus för det är inte mitt länge till. Jag ser mig själv lite som en nomad, fast istället för kameler och tygväskor har jag en motorcykel och två rullväskor, samt ett kylskåp.
Jag vet att jag inte har varit jättenärvarande här men det är inget att oroa sig över. Jag kommer ta tag i det i sinom tid. Tills dess är jag närvarande på mindre tidskrävande ställen, som Instagram. Låter den lilla flygekorren Moon hälsa adjö för denna gång.
WHEN YOU TAKE CARE OF SOMETHING GOOD THAT SOMETHING GOOD TAKES CARE OF YOU
july 9, 2016
Jag kom hem. Hem till en ett blomstrande juni med sina ljusa kvällar och kvittrande skogar. Hem till yoghurt och choklad, till blåbär och dagstidningar. Hem till ateljén. Någon gång innan dess gick min kamera sönder och nu väntar jag tålmodigt på att det problemet skall lösas. Under tiden sitter jag på jobbet och skriver listor och ritar lösningar på problem. En igelkott har flyttat in i trädgården så jag är tämligen exalterad över det också. Nåväl, jag är verkligen glad över att kunna måla igen. Tar emot beställningar och spenderar hela kvällar vid staffliet. Jag är också glad över att få vara tillsammans med min katt igen, även fast att vi hade katter springandes runt våra ben hela våren. Här är bilder på två som vi tog hand om under en tid. Vill minnas att någon utav dem hittades i en soptunna. De har några charmiga amerikanska namn som vi aldrig kommer ihåg, så vi kallar dem för Erik och Charlie. Charlie är den förståndige men det är Erik, den vindögde, vi älskar mest. När det var som varmast delade vi säng med dessa katter i ett litet luftkonditionerat rum. De var där när vi var sjuka och trötta och de var där när vi firade livet med risvin och tv-serier. Saknar dem lite smått.
WATCHING THE SUN GO DOWN AS THE COASTGUARD TURNS ON THE LIGHTS AND ALL THE PEOPLE IN THE BOATS COULD SEE NOBODY ON THE BEACH BUT YOU AND ME
may 26, 2016
Jag kan inte förstå att det snart har gått fem månader. Jag har precis lärt mig vad området jag bor i heter (och glömt det igen) och förra veckan upptäckte jag två helt nya frukter. We’re not done Ratchaburi, we’re not done. Nåväl, vi har flyttat tillbaka till Rattisborgen och klivit in i denna ljuva period som kallas regnperioden. Efter att ha genomlevt den varmaste perioden på tjugo år i Thailand skämtar jag inte när jag säger att jag inte var långt ifrån tårar när de första väldoftande dropparna föll på den varma asfalten. Var och varannan dag blickar vi nu leende upp mot en ovädersmörk himmel.
Havet. Jag har avlagt visit där tre gånger och jag ämnar göra det en fjärde gång nästa vecka. Stranden är ju, som alla stränder, härlig att vara på en solig dag men att vara på den i skymningen är något mer. Det är sinnesljuvt.
Ben Cocks – You and Me
SO LOOK INTO MY FACE MARIE-CLAIRE AND REMEMBER JUST WHO YOU ARE, THEN GO AND FORGET ME FOREVER
april 14, 2016
Jag befinner mig i ett litet hus i Ratchaburis utkanter. Anledningarna till att jag är här är åtskilliga. Det är värt att nämna att “realfeel” utomhus är 45 grader, och temperaturen inomhus är bara lite lägre än den utomhus, såvida man inte har luftkonditionering, vilket vi ju inte har. Därav har vi, alltså Nellie, jag, och tre katter som vi ansvarar för, fått låna det här stället. Ändock är inte värmen den största anledningen till varför vi bor här. Den största anledningen är songkran (jag uppmuntrar till bildgoogling här), vilket får oss att inte vilja befinna oss i stadens centrala delar. Vi begav oss hit för två dagar sedan. Förberedelserna var minst sagt övergripande. Vi lånade några vänners ugn (och med lånade menar jag att vi gick och hämtade den) och bakade allt gott vi kunde komma på, ty vi såg fram emot att leva det goda livet. Sedan packade vi våra ryggsäckar till bredden och hoppade upp på motorcykeln. Jag, som hade en kasse i ena handen och en nybakad paj i den andra, klamrade mig fast med benen bakom Nellie samtidigt som jag ansträngde mig för att inte tippa bakåt ner på vägen på grund av min egna ryggsäcks tyngd, vilket gjorde att jag var tvungen att bokstavligen bita mig fast i Nellies ryggsäck varje gång vi körde ifrån en trafikstopp. Träningsvärken igår var kännbar.
Nåväl, jag är så enormt tacksam över att vi har en motorcykel, även om mina skills som motorcykelförare är mycket ringa. Jag tar mig fram, men sällan utan att väcka dödsångest hos mina passagerare. Men att köra motorcykel i thailändsk stadstrafik, vilket ju också är vänstertrafik, isn’t meant to be easy. Självklart är det bättre när Nellie kör. Hon tycker om att göra det för njutningen. Hon säger åt mig att sätta på en god spellista och så beger vi oss iväg med vinden i håret, över risfält, genom byar, genom bananodlingar, bort från staden. Vi kör över slingrande ormar, väjar för hundkadaver och njuter av att se en röd sol sjunka ner över bergen. Vi lyssnar ofta på Where do you go to (my lovely)
THERE IS SO MUCH HERE, AND HOW OFTEN I FEEL THERE’S NOT ENOUGH OF ME TO BREATHE IT ALL IN.
february 14, 2016
Jag hade aldrig trott att min första egna bostad skulle vara ett trevåningshus mitt i en sydostasiatisk stad, ej heller att jag skulle dela den med en hudterapeut från Oskarshamn, men se vad livet gör. Jag kan inte nog betona hur mycket jag uppskattar att få vara här varje dag. Jag uppskattar att få vakna upp på min madrass som är hårdare än sten i ett rum som är varmare än en bastu. Jag älskar kallduschen, jag älskar våra yoghurttillverkningsförsök uppe på taket, jag älskar att träna uppe på taket med yoghurtkastrullen bredvid mig, jag tycker om att bli upphämtad i en bil och få åka till bergen, jag tycker om naturen där och jag tycker om att komma tillbaka till staden och äta mat som bara är god för att det är så mycket chilli att man inte känner smaken, jag tycker om att Nellie gör bananpannkakor ibland men jag tycker också om kokospannkakorna som vi äter på bussen när vi får för oss att åka till bangkok (twice this week), jag tycker om när människor ibland inte tittat förbryllat på mig när jag försöker kommunicera med dem på thai, jag tycker om att det blåser full storm inne på tesco, jag tycker om att höra ljudet av glassbilen, jag tycker om gatan vi bor på, jag tycker om att gå till tvättmaskinerna i slutet på gatan, jag tycker om när vi samlar alla våra vänner uppe på taket, jag tycker om att cykla på lummiga gator om kvällarna, jag tycker om de gånger då ett ord är stavat på ett logiskt sätt, jag tycker om alla som tar sig an en som om man vore deras enfödda dotter, jag tycker om drakfrukt och jag tycker om att jag skulle kunna fortsätta i en evighet men att jag inte kan för att jag har hängt här alldeles för länge och måste cykla hem omgående.
IF YOU LIMIT YOUR CHOICES ONLY TO WHAT SEEMS POSSIBLE OR REASONABLE, YOU DISCONNECT YOURSELF FROM WHAT YOU TRULY WANT AND ALL THAT IS LEFT IS A COMPROMISE.
january 30, 2016
Jag har blott befunnit mig i Thailand i tre veckor men det känns som om jag har varit här i tre månader. Summan av intryck efter tio dagar hemma kommer jag upp i på tio minuter här. Jag trivs. Jag vaknar lite småfnittrig varje morgon och det är märkligt, för jag är ingen morgonmänniska, inte ens en förmiddagsmänniska. Nu vaknar jag och säger “Nellie, idag kommer bli en händelserik dag” och två sekunder senare har brödrosten fattat eld. Ingen dag har gjort mig besviken. Här är lite bilder från en dag när vi literally fick gosa med en bunt tigrar i diverse storlekar.
THIS TIME TOMORROW, WHERE WILL WE BE
january 6, 2016
Hej govänner, medan jag kilade runt och träffade harar och rådjur på Huskvarnas gator så hann det bli ett nytt år. Jag har njutit av snön utanför mitt fönster, läst Agatha Christie i bastun och lärt mig pochera ägg i mikrovågsugn. Nu är det emellertid sent och jag ska fatta mig kort. Jag reser till Thailand imorgon, eller idag faktiskt, för att stanna där våren ut. Det är ett beslut som jag och min goda vän Nellie fattade på telefon en sömnig morgon tidigt i höstas. Nu ska vi träffas i Bangkok på fredag. Jag tror det kommer bli helt fantastiskt! Vår plan är att bosätta oss innan månadens slut (för trots att vi blott har ryggsäckar så är vi i sanning inga riktiga backpackers, vi vill mest bara montera hängmattor och skaffa katt). Feel free to throw alla era Thailandtips at me, eller Burmatips för den delen, ty jag är helt främmande för hela Asienbiten. Nu peppar jag inför den 18-timmarslånga sällskapslösa resan med min bästa flyglåt: The Kinks – This Time Tomorrow
Laddade mest upp den här bilden så att jag kan titta på den när jag får skogslängtan.
YOU SEE ALL I NEED IS A WHISPER IN A WORLD THAT ONLY SHOUTS.
december 9, 2015
Det är December och efter alla oväder är jag villig att bosätta mig framför en öppen spis. Jag gör inte det men jag börjar måla en gigantisk oljemålning som jag har gått och tänkt på i över ett år. Det är så roligt att få måla egna idéer och jag är fast besluten att måla klart den innan månadens slut. Dock hjälper det sällan att vara fast besluten i sådana saker.
Häromdagen var jag och skaffade ett nytt pass, ty jag ämnar resa långt bort inom en snar framtid. Det visade sig att jag verkligen, verkligen, verkligen inte kan se normal ut på viktiga foton. Bitter åkte jag hem och tog en mycket oviktig selfie.
HOW DO YOU KNOW AT ONCE?
november 29, 2015
Varje November innehåller två eller tre dagar som är så obeskrivligt vackra. Ett varmt solsken lägger sig längs med marken och lyser på dimstråk som tycks vara för tunga för att lyfta. Hela skogen droppar och skimrar av frost, dagg, regn och dylikt. Åkrarna, som är glansiga av fukten, tycks absorbera upp allt ljud och får rådjuren att trippa omkring helt ljudlöst. De är så fina de dagarna. Och jag brukar prata om att jag hittar små rum i naturen där jag vill bo, men de dagarna är hela landskapet en sal och jag vet inte vart jag ska vända kameran. Så jag vänder den ingenstans. Jag bara njuter och antecknar att det var en fin dag.
Saker som är lättare att fånga är molniga blåklocksprydda sommardagar.