SOMETIMES, FOR SOME OF US, A LITTLE IS NOT ENOUGH.
october 3, 2018
[Livsuppdatering]
Aldrig förr har en sommar varit lika omfamnande som denna, var dag som en klapp på huvudet. Bara detta att få sitta på verandatrappen och äta havregrynsgröt. Det tror man ibland att man aldrig ska få göra igen, men så får man det. Och att få springa genom skogen en dag i juni, simma långa vändor i sjön under en himmel som är ren och blå. Klappa tjocka katter och prata sitt modersmål, i en bil, under en stjärnhimmel, alldeles för sent, alldeles för tidigt, tills man är torr i halsen. Och sedan kan man bestämma sig för att sommar i Sverige inte är nog. Man vill ha medelhav, man vill ha pasta, pinjeträd och pastizzer. Jag tog min vän och åkte till Malta. Simmade nedanför Valettas murar och dansade de blanka gatorna fram på Gozo. Vi vandrade på de höga klipporna och åt kaktusfikon när vi blev hungriga. Vi såg solnedgångarna, vi dök i lagunerna och vi klättrade i grottorna.
Sedan kom jag hem och snubblade på små thailändska kvinnor med tatuerade ögonbryn och snabba dialekter. Och de höll i min hand och frågade om jag vill att de skulle göra Somtamm åt mig. Man kan byta ut papayan till morot, om man har mycket chili känner man nästan ingen skillnad.
Således är jag sedan någon vecka tillbaka i Thailand. Detta är dag tre hemma i det lilla huset. Det är också dag tre i väntan på att min motorcykelkille ska komma och återuppliva min motorcykel, men jag börjar tro att han glömt mig. Vilket inte går för sig för jag tar mig ingenstans utan den. [Detta är för övrigt samma kille som brukar skrika att han älskar mig varje gång jag kör förbi på gatan utanför hans verkstad. So much for that love.] Jag väntar också på att någon ska komma och ha ihjäl termiterna som i detta nu frejdigt bearbetar sig igenom dörrkarmen till min väns sovrum, vilket ju verkligen inte går för sig det heller. Detta kommer ju att lösa sig men om det mot all förmodan inte skulle göra det så vet ni varför jag dog…och varför min kropp aldrig blev funnen.
