WE’RE ALL JUST WALKING EACHOTHER HOME
April 9, 2018
Torrperiod. På alla vis utom det egentliga. Morgnarna är svala och det blåser vindar som känns danska. Jag fattar ingenting. Ingen fattar någonting. Men vi njuter och äter frukost på dörrtröskeln. Det är mer som att min hjärna är i torrperiod. Inte en droppe förnuft. Och i ena stunden är jag så oerhört förlåtande mot mig själv och i nästa stund ger jag mig en mental örfil och säger åt mig själv att ta mig samman. Varje dag balanserar jag mellan dessa två sinnesstämningar, alltmedan vardagen rör sig oerhört fort. Vänner som kommer och går, kramar om en, återvänder och försvinner. Stormiga nätter och dagar som brinner. Någonstans kraschade jag också med min motorcykel. Två år har jag väntat på att det ska hända och så gjorde det det. Helt plötsligt låg jag där i mörkret med motorcykeln över mig, motorn fortfarande igång, damm i hela ansiktet och blod som rann längsmed underarmarna. Skorna var borta. Det var det enda jag reflekterade över. Ålade mig upp (så som man gör när man har en burmesisk kjol lindad två varv om sig) och letade febrilt tills jag fann dem. Sedan följde några dagar av smärta, feber och allt möjligt ont. Lät mig inspireras av läkningsprocessen och kom på cirka fem nya metaforer per dag angående läkning och livet osv. Sedan åkte jag till Vietnam. Det var nitton ljuva grader och jag drack kaffe i ösregn, befriade mig från alla bandage på ett hotell där alla var japaner utom jag. Livet var underbart och Hanois alla fåglar kvittrade. Väl hemma kom min japanska roomie tillbaka, vilket gladde mig. Har en tanke om att när man har någon annan att ta hand om så tar man också bättre hand om sig själv. Lagar mat, kommer i tid, går och lägger sig. Sådana saker jag alltid tycks glömma bort när jag är själv. Vår kommunikation sker emellertid endast på thailändska (förutom enstaka ord som ”good morning”, ”ojasiminasaj” och ”kämpa”) Vill gärna tro att det är bra men jag är också rädd att vi kanske bara leder varandra in i ett språkligt fördärv. Det får väl tiden utvisa.
About that art though. Har ett par beställningar jag jobbar med men det har tagit längre tid än beräknat. Hoppas göra klart en nu i veckan som jag jobbat på i över fyra månader. Det är dessa detaljerade porträtt i olja som tar ett tag. Längtar lite efter något som går fortare, eller rättare sagt något jag kan nöja mig med fortare. Akryl på plywood, små akvareller, blyertsskisser, vadsomhelst. Indiskt bläck…
Nåväl, jag har en ljuv tid att gå till mötes. En tid till här och sedan en tid i Sverige. Jag har glömt bort att sakna Sverige den här gången. Men jag kan omöjligen äta mycket mer ris nu. Seriöst. Jag är så trött på ris. Varje dag, åtta månader om året. Denna värdelösa kolhydrat. Försöker verkligen undvika det men det är som att försöka undvika sand i öknen, folk man känner i sin hemstad, mygg när man sover utomhus. Det går inte. Åt glass på ris häromdagen. Vad i hela världen?
Nåväl, en ljuv tid till mötes.
