TAKE NOTICE OF WHAT LIGHT DOES – TO EVERYTHING
march 15, 2020
[Livsuppdatering]
Staden ligger tyst nedanför min balkong denna söndagseftermiddag. Ett brutalt åskoväder drog in på morgonen. Temperaturen sjönk från 40 till 26 grader, det regnade för första gången på fyra månader och blixten slog ner på fältet bakom huset (varpå jag hoppade så högt upp i luften att jag nästan slog huvudet i taket). Jag brukar aldrig vara hemma vid den här tiden på dagen men nu har jag brunchat i princip hela dagen nere hos min granne, tillika goda vän och klippa i min vardag, och druckit mimosa och då blir det som det blir. Såsom det också blir när saker är inställda och platser ska undvikas och någon säger åt en att gå hem. Då blir det såhär. Såhär trevligt.
Jag har börjat gå i skolan. Inte så ofta, men regelbundet nog. Jag packar min ryggsäck med anteckningsblock och överstrykningspennor, tar med mig en frukt och hoppar på bussen med en märklig känsla av vara ett litet barn. Jag tycker det är ganska trevligt dock. Jag har ett visum som tillåter mig att stanna här en längre tid och jag lär mig en massa bra grejer om det thailändska språket. De senaste åren har jag lärt mig thailändska som en klåpare, eller ”som ett barn” om någon frågat. Om man lyssnar tillräckligt länge och stirrar på texter tillräckligt länge och är villig att göra bort sig i konversation tillräckligt många gånger så behärskar man ett språk till slut, så har jag tänkt. Och så fort jag upptäckt sammanhang och regler har jag skrivit ner dem i anteckningsboken jag kallar ”Fannys Grundläggande Kunskaper i Det Thailändska Språket, Volym 1” (finns snart i en bokhandel nära dig). Min thailändska är på en sådan nivå att jag klarar mig, inte galant kanske men helt okej. Jag kan berätta en anekdot, instruera någon i hur man bakar sirapssnitt eller sköter om en bougainvillea, ringa thailändska anticimex (at this point är det emellertid jag. Jag är anticimex. Orädd, förstår ni. Kunnig. Myror, termiter, råttor, spindlar, ödlor, apor och kackerlackor har ingen chans mot mina okonventionella metoder. Jag snackar citrongräs, jag snackar vattenbomber, slangbella och silvertejp. Jag kan utrota vadsomhelst förutom ormar, då får man faktiskt ringa någon annan. Boundaries, ni vet. Självrespekt. Men annars är det bara att ringa. Jag kommer, eller mejlar i alla fall). Jag kan också berätta för någon att allt kommer bli bra till slut.
Var har jag varit? Mestadels här. Lite i Bangkok förstås, en sväng hos min bror. Vi begav oss till ett berg. Jag kan känna så starkt att jag behöver berg ibland, såsom många behöver havet. Jag vill kunna blicka ner på landskap, små stigar och trädkronor och påminnas om hur vackert allt är. Jag behöver vandra genom fuktig morgondimma och i skymningen låta blicken vandra sakta från en färg på horisonten till en annan. Sova i kylan under en stjärnklar himmel, med vänner i tälten bredvid. Så mår man bra igen.
Ett ställe till har jag varit på. Förra månaden flög jag och min vän Adina (som var och hälsade på i sex veckor(!!), hjälp vad jag älskar sådana Jane Austen-aktiga besök) ner till södra Thailand. Min granne, tillika goda vän och vardagsklippa, var också med. Det är lite underligt kan man tycka men jag hade aldrig varit där förut. Jag hade hört att där skulle finnas öar med vita sandstränder och turkost vatten. Det fanns det, och jag åkte på mitt livs finaste snorklingstur en eftermiddag. Sedan sov jag under någon palm och läste en bok eller tre innan vi flög hem igen. Helt igenom fint.
Nåväl, jag har inte för avsikt att i detalj redogöra för de fyra månader som passerat. Jag är alldeles för intresserad av de kommande. Det är förstås lite svårt på många sätt men vi måste försöka, with all our might, att må bra.
