PERHAPS WE ONLY LEAVE SO THAT WE MAY ONCE AGAIN ARRIVE
november 17, 2019
Jag är, sedan någon månad, tillbaka i Thailand igen, tack och lov. För första gången kändes min återvändo till Sverige mer som ett avbrott än en välbehövlig paus. Men likt en docka i ett dockhus har jag nu satts tillbaka i rummet där jag hör hemma, vilket faktiskt råkar vara ett helt nytt rum eftersom jag har flyttat. Det är en liten lägenhet på tredje våningen i ett hus som inte är högre än så, och alla som bor i det är mina goda vänner. En har en grill, en annan en tvättmaskin, och jag har ett våffeljärn och således är det ett fullgott kollektiv. De har hjälpt mig att kånka upp hela min trädgård från förra huset till min balkong. Balkongen är också tänkt att vara ett kök men jag måste ju liksom bygga det själv så det kommer nog ta ett tag. Det är också regnperiod vilket betyder att somliga nätter stormar det så att jag tror att taket ska flyga av, och när det börjar läcka in vatten får jag det också bekräftat att det faktiskt har flugit av. Men det ska tydligen vara fixat nu. Annars älskar jag detta nya hem och de senaste veckorna har jag ansträngt mig för att hitta tillbaka till det flow jag befann mig i innan jag åkte till Sverige. Inte jättelätt, men jag är nästintill där.
Min tid härifrån var emellertid fantastisk, jag kan inte säga något annat. För det första var jag i Norge. Där fanns fjäll, snö, renar, fjordar, midnattssol, klar luft, bäckar med turkost vatten, regnbågar, sol, får och små stugor i branterna – alla de ting man vill att Norge ska inneha. Vi tältade några nätter och kokade te på stormkök. Ibland slår det en verkligen hur fantastiskt det är att allt detta finns på ett och samma jordklot. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag färgglada betonghus, sophögar, vildvuxna ödetomter och jag lyssnar till ljudet av tusen fåglar, avlägsen trafik och en högtalarbil som har bestämt sig för att parkera i kvarteret. Finns det då verkligen, i detta nu, fjällbäckar? Vandringsleder? Glaciärer? Man kan ju undra, menar jag.
Sverige i sig självt behövde aldrig göra sig till. Jag kan nämligen sitta på torpverandan och äta pasta och anse att jag har en av mitt livs finaste stunder. Om jag sedan springer i skogen, simmar i sjön och träffar mina vänner så är det bara strössel på glassen så att säga. Men jag svängde också förbi Köpenhamn och bestämde mig för att om jag någonsin flyttar tillbaka till Sverige så flyttar jag till Köpenhamn. Allt annat vore helt enkelt orimligt.
Jag och mina vänner for också till Nederländerna. Jag kan inte förklara hur mycket plats det finns i mitt hjärta för holländsk konst. Jag gick i princip runt och suckade av salighet i fyra dagar. Och när jag kom hem till min ateljé kände jag mig övermåttan inspirerad. Tror inte jag känt mig så av konst överväldigad sedan jag var i Paris eller Chicago. Nåväl, det var ett behov som blev uppfyllt och jag är fullkomligt nöjd. Nu klarar jag mig i några år till..
Det är svårt att tro men jag jobbade väldigt mycket under sommaren också. Och jag jobbar fortfarande, stundvis under stor oro över framtiden, men jag litar på att allt kommer bli bra. Och med det menar jag att jag hoppas att jag får stanna här. Det är allt.
