I HOLD IT ALL MORE LOOSELY, AND YET SOMEHOW MUCH MORE DEARLY
june 3, 2019
[Livsuppdatering]
Det kan inte, jag är fullkomligt övertygad om att det inte är, tänkt för människan att uppehålla sitt vardagliga liv när det är 40 grader ute. Likväl är det det vi gör och när solen gått ner åker vi, likt dårar, till en plåtbyggnad utan AC och spelar badminton. Som om 0 % kroppsvätska vore vår målsättning.
Torrperioden har åtminstone nått sitt slut nu. Bergen har börjat byta färg från rödbrunt till grönt och märkliga djur har börjat vakna till liv. Kanske pratar jag om grodor.
Härom månaden förgylldes min tillvaro av att min goda vän Joppe kom och hälsade på. Det och en brödrost jag skaffade. Förgyllt bröd ger förgylld tillvaro som man brukar säga. Det har varit många orosmoment den här våren men när jag tänker tillbaka på tiden med Joppe påminns jag om allt det fina som förunnats mig. Jag introducerade henne för allt gott denna provins har att erbjuda. De rödbruna bergen, floden, eldflugorna, det ratchaburianska köket, marknader och mina vänner. Jag var väldigt exalterad över att ha en partner att ta med på alla mina vardagliga bestyr. Någon som kude sitta bakom mig på motorcykeln och styra med google maps.
Sedan behövde jag lämna landet två gånger. Vi for till Vietnam (alltid ett rimligt beslut) och sedan till Kambodja. En dag spenderades självfallet i Hanoi. Vi köpte Áo dài’er och åt orimligt god mat uppe på hustak, såsom man gör där. Det småregnade och vi flydde in i små gränder, klättrade upp för vindlande trappor, in i folks hus och ut på franska balkonger där vi kunde sitta och dricka Egg Coffee och varm Baileys-choklad medan vi blickade ut över sjön och glömde vilken världsdel vi befann oss i.
Dagen därpå for vi söderut till ett dimmigt Ninh Binh. Chauffören släppte av oss i en korsning och pekade åt oss att följa en liten väg som ledde in genom ett risfält. Vi gick och kom fram till en liten trädgård precis vid foten av ett berg. Där växte rosor tillsammans med papaya och vid en liten fiskdamm lekte ett par hundvalpar. Det fanns också en liten stuga i tegel och i den fick vi bo. Ack, dessa dagar! Vi cyklade genom gröna risfält, flöt runt i en bambubåt på floden, körde motorcykel genom dalar och byar, vandrade upp på höga dimmiga berg och kröp runt i grottor. Varje morgon, innan vi begav oss, blev vi serverade frukost uppe på hustaket med utsikt över risfälten. Det var kallt och regnade nästan hela tiden men vi njöt innerligt.
Vi mellanlandade i Bangkok där vi spenderade ett härligt, fast för Joppe febrigt, dygn tillsammans med vänner. Sedan for vi vidare till Phnom Penh, vilket ju är en läskig stad. Eller var det bara mörkt? Jag vet inte. Därifrån reste vi söderut till Sihanoukville (en komiskt rörig stad). Vi hoppade på en båt som tog oss till en enslig sida av Koh Rong (ty vi var trötta på civilisation). På Koh Rong fanns bara kritvit strand och kristallklart vatten så långt ögat kunde nå. Ett falafelhak också. Lyckan var med andra ord gjord. På kvällarna somnade vi till ljudet av vågorna som rullade in nedanför stegen upp till vår lilla bungalow. Det låter kanske märkligt men vi bestämde oss för att i framtiden aldrig återvända. Jag kan verkligen inte förklara det men det bor onekligen något sorgset i Kambodja som man inte riktigt vet vad man ska göra av med. Bussresan tillbaka till Phnom Penh var lång och mörk och överallt brann det eldar. Inte utan svårigheter tog vi oss tillbaka in i Thailand igen och jag tror jag grät en liten tår av lycka över att komma hem till mitt lilla hus i Rattis.
Anyway, jag tänker åka till Sverige nästa vecka. Jag har hört att det är fint där.
