SO LOOK INTO MY FACE MARIE-CLAIRE AND REMEMBER JUST WHO YOU ARE, THEN GO AND FORGET ME FOREVER
april 14, 2016
Jag befinner mig i ett litet hus i Ratchaburis utkanter. Anledningarna till att jag är här är åtskilliga. Det är värt att nämna att “realfeel” utomhus är 45 grader, och temperaturen inomhus är bara lite lägre än den utomhus, såvida man inte har luftkonditionering, vilket vi ju inte har. Därav har vi, alltså Nellie, jag, och tre katter som vi ansvarar för, fått låna det här stället. Ändock är inte värmen den största anledningen till varför vi bor här. Den största anledningen är songkran (jag uppmuntrar till bildgoogling här), vilket får oss att inte vilja befinna oss i stadens centrala delar. Vi begav oss hit för två dagar sedan. Förberedelserna var minst sagt övergripande. Vi lånade några vänners ugn (och med lånade menar jag att vi gick och hämtade den) och bakade allt gott vi kunde komma på, ty vi såg fram emot att leva det goda livet. Sedan packade vi våra ryggsäckar till bredden och hoppade upp på motorcykeln. Jag, som hade en kasse i ena handen och en nybakad paj i den andra, klamrade mig fast med benen bakom Nellie samtidigt som jag ansträngde mig för att inte tippa bakåt ner på vägen på grund av min egna ryggsäcks tyngd, vilket gjorde att jag var tvungen att bokstavligen bita mig fast i Nellies ryggsäck varje gång vi körde ifrån en trafikstopp. Träningsvärken igår var kännbar.
Nåväl, jag är så enormt tacksam över att vi har en motorcykel, även om mina skills som motorcykelförare är mycket ringa. Jag tar mig fram, men sällan utan att väcka dödsångest hos mina passagerare. Men att köra motorcykel i thailändsk stadstrafik, vilket ju också är vänstertrafik, isn’t meant to be easy. Självklart är det bättre när Nellie kör. Hon tycker om att göra det för njutningen. Hon säger åt mig att sätta på en god spellista och så beger vi oss iväg med vinden i håret, över risfält, genom byar, genom bananodlingar, bort från staden. Vi kör över slingrande ormar, väjar för hundkadaver och njuter av att se en röd sol sjunka ner över bergen. Vi lyssnar ofta på Where do you go to (my lovely)
