HOME IS ANY PLACE THAT MAKES YOU FORGET THE WORLD IS ON FIRE, AT LEAST FOR A MOMENT
april 5, 2017
Kära vänner, livet har hållit mig sysselsatt de senaste månaderna. Det har tagit mig i handen, satt mig på flygplan till Indonesien, till Kambodja, placerat mig på främmande motorcyklar, släppt ner mig i vattenfall, hållit mig under ytan, lyft min blick mot eldröda månar, gjort mig orolig, lugnat mig igen, fått mig att skratta i vedermödor och introducerat människor fina som bärnstenar. Jag bor i ett annat litet hus nu och tvättar kläder i varmvatten. Min kära vän och hudterapeut från Oskarshamn har också flyttat in sedan ett par månader tillbaka. Vi sjunger duetter och utrotar skadedjur tillsammans. De senaste månaderna har varit fyllda med små härliga oplanerade äventyr. Jag behövde lämna landet två gånger. Den ena gången hamnade jag på Bali och den andra gången i Kambodja.
Bali är en sådan plats på jorden som jag alltid smådrömt om men aldrig för mitt liv planerat att åka till. Jag var fullständigt betagen under taxiresan till Ubud. Det var gröna risfält som växte i platåer på bergen och grönskande raviner med vilda forsar. Vägen var kantad av trädalléer som växt sig så stora att man inte kunde se himlen ovanför. Lianer hängde ner från deras valv och nådde nästan ner till biltaket. Ur grönskan reste sig hus och stenportar som såg ut att vara upphämtade från havets botten, fortfarande täckta i gröna alger. Min vistelse där var alltför kort. Jag och mina vänner, som jag mötte upp på ett hotell, begav oss ut till en liten ö med vita stränder och korallrev. Det är en helt annan historia men det var märkligt att återvända till vardagen efteråt. Dröjde mig kvar i semesterkänslan genom att äta dubbla chokladransoner hemma.
Kambodja var också fint, om än något bekymmersamt att köra på höger sida av vägen igen. Templen i Angkor var storslagna förstås, “ett verk av kunnigt folk”, minst sagt. Sedan blev jag överhettad och hade tv-serie-maraton på rummet och det var fint det också.
På tal om ställen med tragiska historier (då menar jag inte min egna tragik utan verklig historisk tragik) så åkte vi till Kanchanaburi också. Vi dröjde oss inte kvar alltför länge i staden, men tillräckligt länge för att både hinna spatsera över “bron över floden Kwai” och också småprata med en märklig man som trodde på ailiens. Han visade sig emellertid vara en filmregissör och visste således exakt vart man skulle åka for the most beautiful scenes. Så dagen därpå hyrde vi ett par motorcyklar och gav oss iväg på den mest galna resan jag gjort i detta land. Stället vi kom till var bortom denna värld. Det var Sunnanäng (jag vet inte vad ni ska göra om ni inte förstår Astrid Lindgren-referenser). Det var ett vattenfall som forsade stillsamt från platå till platå till platå i turkost och ftalo-grönt, omgivet av grön djungel under en koboltblå himmel. Och när vi sedan begav oss ner för bergen på våra motorcyklar, med de höga bambuträden vajande ovanför oss, och såg solen sänka sig ner bakom de gröna kullarna suckade jag av lycksalighet (försökte verkligen komma på en modern synonym här men fann ingen).
Likväl är jag glad över att ha ett hem här som jag trivs i. Man får inte jämföra det med ett svenskt torp bara för då blir man olycklig. Nu är det hög tid för mig att avsluta denna dag. À bientôt, kära vänner.
Rayland Baxter – Yellow Eyes , Tom Rosenthal – For You To Be Here
