SOMETIMES I GO ABOUT PITYING MYSELF, AND ALL THE WHILE I AM BEING CARRIED ON GREAT WINDS ACROSS THE SKY
october 29, 2020
[Livsuppdatering]
Jag har börjat skriva på den här uppdateringen ett antal gånger nu men varje gång har något hänt som förändrat min tillvaro och sinnesstämning på ett sätt som fått det jag skrivit att inte längre kännas relevant över huvud taget. Sist var för en månad sedan då jag satt på ett tåg som stod stilla mitt ute i ingenstans. Låt mig utveckla.
Jag hade tagit en plats i den sämsta kupén för det var den enda där man kunde sitta med ett någorlunda avstånd till andra människor. I den kupén roterar inte fläktarna och när solen värmer plåttaket blir det genast väldigt varmt, särskilt om tåget står stilla mitt på ett fält. Vi hade rest med fönsterluckorna öppna och mitt hår var trassligt och jag var täckt av damm. Jag hade en lång dag framför mig och jag tänkte att det är allt lite synd att ens dag ska börja såhär. Smutsig, svettig och flera timmar försenad. Jag behövde också gå på toa men detta tåg var ett sådant där man bara kissar ner på spåret genom ett, för ämnet avsett, hål i golvet. Jag är i vanliga fall inte den som är den men just denna förmiddag orkade jag bara inte. Plus att det alltid känns som en märklig sak att göra när tåget står stilla. Med andningsmasken på i värmen ville jag mest bara lägga mig ner och sova, men jag torkade bort dammet från min mobil och började skriva på det här istället. Jag och min japanska vän var på väg till immigrationskontoret. Att bo utomlands är mest bara en lång historia rörande pappersarbete som jag inte vill tråka ut någon med. Det är ett tråkigt och lite oroväckande bestyr men vi brukar köpa croissanter och iste på caféet mittemot stationen för att muntra upp oss själva. Nåväl, tåget började till slut röra på sig och väl framme hyrde vi en motorcykel (efter att jag gått på toa så klart). Min vän frågade om de hade någon som var rosa och klappade händerna entusiastiskt när de rullade fram en sprillans ny babyrosa Honda. Och så begav vi oss upp för berget som man kan blicka ner på havet ifrån. Motorcykeln var märkvärdigt tyst så medan vi for kunde vi samtala i godan ro. Jag trodde att vårt besök på kontoret skulle bli relativt okomplicerat så jag blev ärligt talat lite chockerad när jag fick en stämpel som sa att jag var tvungen att lämna landet inom tre veckor. Vid det här laget har vi emellertid mött så många motgångar att vi tycks ha släppt hela konceptet med att någonsin bli upprörda. Min vän började fnissa fast med en sorts panik i blicken och den åsynen fick mig att vika mig dubbel av skratt. När vi till slut sansat oss satte vi oss på motorcykeln, rullade ner för berget i tystnad och undrade vad i hela världen vi skulle ta oss till.
Detta hände som sagt för över en månad sedan så som ni förstår har saker löst sig för vår del. För vi är fortfarande här. Med nya stämplar och nya överenskommelser. Jag är väldigt tacksam förstås, över att inte behöva lämna mitt hem eller mina vänner, även om jag ändå inte kan träffa dem face to face såsom tiderna är. Vi ses bara när någon av oss drabbas av katastrof. Någons familjemedlem dör, och då får jag sitta med på begravningen, jag och några hönor som sprätter runt under plaststolarna. Någons hus blir översvämmat och då hjälper jag till att ösa vatten, alltmedan regnet fortsätter falla. Men vi ringer varandra mest hela tiden och pratar om allt som vi alltid brukar prata om.
Det är en märklig tid och jag är en person som alltid måste anstränga mig lite extra för att hålla mig lugn och inte oroa mig så mycket. En del kallar mig Djai-yenn (lungt hjärta) för det är sådan jag framstår, och det gläder mig. Men sanningen är den att jag lätt glömmer bort hur man andas, hur man somnar, hur man fortgår. Det är dock sant som det sägs att när natten är som mörkast lyser stjärnorna som starkast (en vacker dag ska jag sluta leverera klyschor men inte idag, inte idag). Många av dessa stjärnor är mina vänner här. Jag kan knappt tänka på dem utan att bli tårögd så jag ska inte berätta om dem nu. Tillsvidare fortsätter jag måla tavlor, vattna blommor och glömma bort min svenska.
