C’EST GRÂCE À L’ABSENCE QU’ON REMARQUE L’IMPORTANCE DE LA PRÉSENCE

[Livsuppdatering]

Jag menade ju inte att det skulle gå ett halvår men det behövde visst göra det. Jag har flyttat. Man kan alltid säga något charmigt om vindsvåningar med snedtak och balkonger och stadsliv men det mesta är i slutänden bara romantiserande. En trädgård däremot, den romantiserar man inte. Eller tystnaden. Allt vad de säger är sant. Vi vet vad en trädgård kan göra för en stressad själ, och tystnaden efter dagar av dån. Nu är det förstås inte bara trädgårdar och tystnader det handlar om utan mer om det faktum att jag var inomhus så hemskt hemskt länge och det enda jag till slut fann värre än att vara inomhus var att vara utomhus (min gata var ett kaos av trafik, sopor, djur och högtalarbilar). Således tog jag min karantänvän (eller hon tog mig, det hela är oklart) och flyttade till ett litet hus vid foten av några berg. Det gjorde ont att tömma mina vänners lägenheter, för det kändes som om vi gav upp hoppet om deras återkomst, men de bedyrade att det var okej. När jag nu öppnar upp mina gardiner ovanför min säng ser jag apor svinga sig mellan trädtopparna, de små skjuts iväg som katapulter från de svaga grenarna och det gör mig glad. Jag går på små promenader, utan ansiktsmask, och jag stöter inte ihop med någon. Eller nej, ibland stöter jag ihop med mina skotska/franska vänner som bor i samma kvarter. Då går vi på varsin sida av vägen, plockar blommor från träden, låter en liten tillgiven hund göra oss sällskap. Vi levererar också ständigt mat till varandra, för vi har tröttnat på vår egen för länge sedan. En kanelbulle hit, en hummus dit. Och jag målar tavlor, så många tavlor. Men det är väl inget nytt. Jag har bara bott här i några veckor, men det har sannerligen gjort något med mig. Något bra. 

Jag var mycket inomhus men jag var också i ett mangrove-träsk för några månader sedan. Glömde att prata om det, men av träsk var det det allra finaste jag varit i. Rekommenderar. 

Bon Entendeur vs Isabelle Pierre – Les Temps Est Bon <-den här låten när jag kör in till stan på motorcykeln, käre tid.